Lägret var helt underbart och jag saknar det så enormt mycket så ni kan liksom inte ana det!

Sedan jag kom hem har det varit halv trist väder och jag har jobbat en hel del. Och ha inte haft motivation till att blogga alls.

Hur är läget här nu då?
Jo, jag är hemma från lägret och har varit det sedan den 21 juli. Två ledare på lägret följde med mig ner till Malmö eftersom smsen oroade de en hel del och läget här ansåg de inte var okej. Dels eftersom varken de eller jag kunde lova att jag var i säkerhet om jag skulle komma hem igen.
Först var tanken polisanmälan mot pappa, men som efter min envishet ändrades mot soc. På soc blev jag erbjuden skyddatboende och vi åkte dit för att titta på det. Jag kände mig direkt innestängs och fick panik, vilket resulterade i att jag tackade nej till erbjudandet om skyddatboende. När jag gjorde det, erbjöd de sig göra vad som helst för att jag inte skulle åka hem den kvällen (hotell bland annat som tillfällig lösning för att ge de mer tid). Men i min panik ville jag bara hem och motvilligt skickade de mig med taxi hem. Dock mot att jag skulle höra av mig om något hände osv.

Saker har hänt som slutat illa men jag lever vilket för mig är huvudsaken. Just nu fokuserar jag på att klara av jobbet och se om jag kommer in för att plugga vidare.

Mitt knä är fortfarande kaos. Var hos sjukgymnasten i torsdags tyvärr kan han inte hjälpa mig med mitt knä då han misstänker att min menisk kilat fast sig i leden vilket då har lett till mitt låsta knä. På tisdag ska jag lämna intyget han skrev till en läkare på avdelningen för att se om han kan hjälpa mig snabbare fram i vårdkedjan. Om han inte kan det så måste jag söka akut hjälp då jag redan gått alldeles för länge med knäet såhär.
Så som knäet är nu är det mycket farligt för omkrigliggande strukturer och i normala fall blir det op inom en vecka och jag har gått ca 5 veckor med det så..
Hoppas bara att de konstaterar att det är så det är och att de kan åtgärda det så fort som möjligt.

Så nu har jag två saker som jag vill ha avklarat!
1. Intyg till läkaren på tisdag
2. Antagnings besked nr 2 till högskolan på torsdag!

Passar på att blogga från telefonen på tåget nu.

Igår gick jag ut och gick en runda på kvällen när det fortfarande var varmt och soligt, i min pyjamas och mina inneskor haha!

Spände på min iPod på armen så hade jag lite underhållning också. Det var ganska avkopplande!

Bjuder på en skuggbild.

Jag mår just nu kasst. Jag har passerat dagen då det var 2 år sedan en hemsk händelse inträffade (7 Juli) vilket har tagit extremt hårt på mitt mående. Jag bearbetar allt som har hänt mig utan hjälp. Ätstörningen har trängt sig in i mitt liv starkt igen eftersom jag är så svag. Jag träffade en ssk på öppen psyk (minns inte om jag skrivit detta) men efter några minuter (max fem) gick jag igen och lovade att jag skulle höra av mig om jag skulle ändra mig o ville komma dit. Han var hemsk, arrogant osv. Mailade honom o sa att jag inte fixar att öppna mig om vad som har hänt mig inför män eftersom de är en stor del ill varför jag mår som jag gör. Så svarade han att de skulle höra av sig o att han skulle fixa en kvinnlig. Jag tänkte ”nu kommer det ta MINST en månad till innan något sker. Så sant så. Tror det var den 3 augusti jag fick tid och var där och det var typ 23 juni eller ngt sånt som jag var hos han knäppa saken.

På måndag morgon reser jag iväg.
Då är jag borta i tio (det blir nästan 11) dagar. Och jag längtar!

Jag vet inte hur mkt uppdatering det komemr bli på bloggen den närmsta tiden då jag mår så kasst. Och jag vill verkligen inte trigga något. Eller vara en person som driver en blogg som drar ner andra mer i skiten bara för att de läser min blogg(jag vet att man själv väljer o läsa den men ändå)

Samtidigt skulle jag egentligen behöva skriva av mig rejält nu när jag inte har någon att prata med. Men samtidigt vet jag inte om jag vill ha någon där. Jag vill inte äta (vilket den person visserligen inte ska fokusera på) men jag vill inte bryta mina mönster..

Imorgon kommer jag antagligen inte blogga eftersom jag har en hel del kvar att packa samt att jag vill hinna träna lite. Och måste lägga mig tidigt då mitt tåg går strax efter 05 på morgonen på måndag (och ska ta mig dit osv med!)

Men vill att alla ni ska veta:
- Jag läser alla era blogg inlägg (alla bloggar jag har kommenterat någon gång) även om jag inte alltid kommenterar dem!
- Jag finns här även om jag inte skriver
-Ni kan alltid nå mig genom att slänga iväg en kommentar (så kan jag kontakta er)
-Ni betyder mycket för mig.

Varför nu detta bakslag?

Är is kall, skakar. Kan inte få upp värmen. Det går liksom inte. Har testat fler olika knep..

Jaja nu ska den frusna saken sova!

Mitt huvud hade kunnat döda mig, nej inye huvudet utan de bitska hemska sakerna som sitter där inne och håller låda. Maten går väl sådär. Jag vill egentligen inte alls kämpa, jag vill egentligen bara lägga mig ner och se hur jag plågas till döds, väldigt ärligt sagt.
Men eftersom jag har ett jobb över sommaren som jag älskar håller det mig lite uppe. Det får mig att i alla fall få i mig 1 eller 2 mackor/dag. Jag vet om att det inte är mycket men det är något!

Jag har helt enkelt tappat viljan till att kämpa vidare, jag orkar inte eftersom jag aldrig kommer någonstans.

Endast tankar och så..
Jo det är väl inte helt bra där inne i huvudet. Jag vill som sagt bara lägga mig ner och plågas till döds, i alla fall få känna på hur det är att nästan dö, plågas, känna smärta osv.
Det var inte länge sedan jag satt och funderade över överdos, insåg ganska snabbt att det får vänta tills jag har ledig ett par dagar på raden så att om jag skulle klara mig att jag hinner återhämta mig för att komma med mkt medicin i kroppen till jobbet är INTE något jag tänker göra.

Självskador…
Jag triggar det omedvetet och ”omedvetet” händer vardagliga saker som ”hoppsan” orsakar någon skada. Det är inte helt ovanligt att jag istället för att gnugga bort skit från globalknivarna med en diskborste istället tar fingret för det är mer riskfyllt, och då kan något hända för det är mer ”okej” än att skada sig själv. Jag säker väldigt mycket spänning just nu när jag mer eller mindre tvingas till att ta det lugnt och ”må bra” för att göra ett gott intryck på jobb och kanske få fortsätta. Vore trist att sabba en chans till förlängt när jag älskar det!

Träning
Tja kan bara gå till att det blir minst två hästar att rida oftast per dag. Mocka till minst en av dem. Plus att jag går en jävla massa på jobb eftersom tja det ingår i yrket liksom..

Annars då?
Jag säger att jag mår bra för att jag inte vill belasta andra med mina hemsk heter. Med mina förbjudna tankar. Med mitt mående. Jag känner att det har spårat ur men jag njuter halvt, hade varit bättre om det spårat ur helt.
Jag kommer aldrig bli frisk o kommer aldrig må bra, så varför inte låta mig lida till en hyfsat snabb död? Snälla?!?
Jag älskar hästana och älskar jobbet, jag stormtrivs. OCh jag hade inte kunnat ha det mycket bättre än vad jag har det i livet just nu, men mitt huvud är som det är. Så nu vill jag bara få slipa allt och jag hoppas att dagen kommer snart!

förlorar jag jobbet eller hästarna kommer jag krascha. Gå in i väggen. Spåra ur. Skära sönder. Svälta. Överdoser mm. Så ja nu vet ni lite…
Låt inte detta oroa er, jag måste fixa jobbet. inte svimma, inte komma med sår på armarna, inte komma med massa mediciner i kroppen.

Snart tid till psyk med, vill inte.
Jag vill inte må bra.
Jag kan ha det så här, jag förtjänar inte bättre!

Jag torkade av paketet (där jag först såg det) och inom väldigt kort tid hade det kommit två nya stora droppar..

Jag sprang mer eller mindre upp för att hämta ordentliga näsdukar då jag upptäckte att det var näsblod. Det kändes som en evighet innan det slutade blöda. Fyllde (bokstavligen talat!) 3 näsdukar och en halv typ. De tre första var helt täckta av blod du kunde inte se att de hade varit vita!
Jag fick när jag fyllt en och en halv på Max en minut ta tre isbitar och ha de i munnen upp mot gommen samt huvudet bakåt. Efter ett tag slutade det blöda.

Då var jag mest chockad.
Varför hade jag fått näsblod?
Hur länge hade det blött?
Hur mycket hade jag att städa upp nu?

Det visade sig vara en heeeeel del!
Alla golv utom i syrrans o mammas rum hade blodstänk.

Jag vet fortfarande inte varför jag fick det..
Har jag ansträngt mig för mycket? (knappast)
Har jag stressat mycket? (tror inte det)
Har jag jobbat mycket (en del)
På grund av maten som kraschat? (mycket möjligt)
Tryck mot näsan? (nej!)

Jaja jag lever och överlever näsblod.. Är van från när jag var liten och sen jag fick anorexi eftersom det kom tillbaka igen då.. Dock hållt sig bra från senast jag skrev om det (alltså ett tag)

Jag e så jävla rädd.
Jag har alltid varit överviktig, jag kommer aldrig bli smal. kommer aldrig få uppleva hur det är att vara smal. Jag är dömd för att vara tjock.

Jag kan inte gå upp mer nu.
Måste stå upp, vägrar sitta. Så jävla rädd för att om jag sitter ner istället för att står att de 40 kcal/timme du bränner mer ska göra mig ännu mer överviktig. Jag kommer ju snart inte ner i vanliga säten längre :’(
Jag är så rädd för maten, har lagt in ett stopp på max 300 ev 400 kcal/dag (beroende på hur lång arbetsdag). Allra helst mycket under det..

Hade det inte varit för mitt jobb hade jag inte ätit något alls. Men det är livsfarligt om jag ska ta han om andra, peppa andra till att återhämta sig om jag själv knappt kan stå på benen. Jag känner mig alldeles för tjock, kan fan inte se ut såhär.

När jag jobbar står jag nästan aldrig stilla, det finns väl alltid något o göra…
Jag älskar mitt jobb. Jag gör det inte bara för att monstret i huvudet skriker det åt mig. Även om den spelar in i hur fort jag gör vissa saker.

nu kan jag inte kämpa mer själv.
Jag ger efter.
anorexin vann ännu en kamp, sorry.
Jag orkar inte göra något mer åt det.
För det är så verkligt, det är så sant. Och det är en hemsk sanning och jag måste förrändra det. Målvikt, 34kg. En dag ska jag banne i mig nå det! Och den dagen ska inte dröja allt för länge… Jag vet att jag kan, frågan är bara hur jag ska lösa det med jobbet osv. Men allt man vill lösa går att lösa!

I fredags tog jag som jag redan nämnt studenten, det var en väldigt bra dag. Jag kunde liksom släppa lite av allt det andra för att bara vara… bara vara lycklig liksom.
Fick en väldigt fin plastblomma av L, hon hade skrivit på ett blombland men även satt fast ett kort, när vi stod på flaket läste jag kortet och höll på att börja gråta. Jag har ingen som är som henne runt om mig (förutom just henne då), jag kan nämna mer eller mindre allt för henne och hon finns där till 200%. Jag vet inte om hon förstår riktigt hur mycket hon betyder för mig, men det är i alla fall så galet mycket att jag inte kan sätta ord på det! Tack L!

När jag kom hem mötte man lite släkt o två vänner. Fick en mysig kväll. Pappa hade skickat blommor och en nalle till mig…. Jag vet inte hur jag ska hantera det. När jag ringde L igår grät jag. Jag e så jävla kluven.. Senast han gav mig något blev jag nio år, det har gått 9,5 år sedan jag fick något som han verkligen gett..
Jag vill bara glömma honom, o hade börjat förtränga mina värsta minnen från honom. Men en nalle kan jag inte bara lägga undan (alla som känner mig vet vilken gosedjursfantast jag är) Varje litet gosedjur bär sin egna historia och finns alltid med mig. Den nallen han skickade med vet jag inte hur jag ska göra med. Jag gillar nallen men den kommer för alltid påminna mig om min ”pappa” som jag bara vill glömma. Han aldrig varit en pappa för mig, jag har aldrig känt några positiva känslor för honom, och denna nallen trycker fram de värsta minnena.. Vad gör man?

Igår var jag trött o hade ångest hela jävla dan..
På natten mådde jag akut sämre och bestämde därför mig för att åka in till akuten.
På akuten blev det en ganska lång väntan och många olika kontroller. Ja, de såg att jag hade tagit mycket av det läkemedlet men de konstaterade också att det inte var det som gjorde att jag mådde som jag gjorde.  Därmed valde de att inte lägga fokus på det eftersom jag förklarade varför jag tagit dem. Men de var oroliga för mitt hjärta. De tog ekg och saker och fick konstaterat mina blåsljud som läkaren på ät misstänkte som jag inte sedan kollade upp. De hittade även något mer på någon annan del men ärligt talat var jag alldeles för trött för att hinna med o förstå vad de pratade om. Jag fick tillslut åka hem men de skulle skicka remiss till något ställe för vidare undersökning och mer ingående kontroll. Om det blev värre skulle jag ringa 112, en jävla tur det inte blev det.

Mår aningen bättre idag.
Fast smärtan jag känner inombords (ej fysisk utan psykisk) plågar mig. Det är mitt fel att hon gick bort, det är ditt fel att din pappa misshandlade dig, det är ditt fel att du har fått anorexia nervosa, det är ditt fel att du blivit mobbad osv.
Och du kan absolut inte göra något åt det för du är för svag. Du kan inte. Du vågar inte.

Också var man tillbaka i den negativa banan.
Där ett sår motsvarar en tanke.
Rensar upp i mitt huvud.
Väck med tankarna en och en.
Ge mig lugn och ro!

Har lovat Linnea att inte ta över intoxiaktions nivåerna som finns nämda på fass. Och det kommer jag verkligen att hålla!

Är inte ett dugg suicid idag, har bara en extrem ångest…