världen rasar, halvt

Tillbaka mer än någonsin i mitt jävla dubbelliv. Färre och färre  vet nu om min kamp. Även om jag kommit en bit så blir det aldrig bättre :’(.

Jag e så jävla rädd.
Jag har alltid varit överviktig, jag kommer aldrig bli smal. kommer aldrig få uppleva hur det är att vara smal. Jag är dömd för att vara tjock.

Jag kan inte gå upp mer nu.
Måste stå upp, vägrar sitta. Så jävla rädd för att om jag sitter ner istället för att står att de 40 kcal/timme du bränner mer ska göra mig ännu mer överviktig. Jag kommer ju snart inte ner i vanliga säten längre :’(
Jag är så rädd för maten, har lagt in ett stopp på max 300 ev 400 kcal/dag (beroende på hur lång arbetsdag). Allra helst mycket under det..

Hade det inte varit för mitt jobb hade jag inte ätit något alls. Men det är livsfarligt om jag ska ta han om andra, peppa andra till att återhämta sig om jag själv knappt kan stå på benen. Jag känner mig alldeles för tjock, kan fan inte se ut såhär.

När jag jobbar står jag nästan aldrig stilla, det finns väl alltid något o göra…
Jag älskar mitt jobb. Jag gör det inte bara för att monstret i huvudet skriker det åt mig. Även om den spelar in i hur fort jag gör vissa saker.

nu kan jag inte kämpa mer själv.
Jag ger efter.
anorexin vann ännu en kamp, sorry.
Jag orkar inte göra något mer åt det.
För det är så verkligt, det är så sant. Och det är en hemsk sanning och jag måste förrändra det. Målvikt, 34kg. En dag ska jag banne i mig nå det! Och den dagen ska inte dröja allt för länge… Jag vet att jag kan, frågan är bara hur jag ska lösa det med jobbet osv. Men allt man vill lösa går att lösa!

Gott och blandat

Har haft ett par jobbiga dagar, fast jobbiga på olika sätt. Har därför inte varit jätte aktiv varken på min egna blogg eller med att kommentera andras, men ni ska veta att jag läser alla era inlägg!

I fredags tog jag som jag redan nämnt studenten, det var en väldigt bra dag. Jag kunde liksom släppa lite av allt det andra för att bara vara… bara vara lycklig liksom.
Fick en väldigt fin plastblomma av L, hon hade skrivit på ett blombland men även satt fast ett kort, när vi stod på flaket läste jag kortet och höll på att börja gråta. Jag har ingen som är som henne runt om mig (förutom just henne då), jag kan nämna mer eller mindre allt för henne och hon finns där till 200%. Jag vet inte om hon förstår riktigt hur mycket hon betyder för mig, men det är i alla fall så galet mycket att jag inte kan sätta ord på det! Tack L!

När jag kom hem mötte man lite släkt o två vänner. Fick en mysig kväll. Pappa hade skickat blommor och en nalle till mig…. Jag vet inte hur jag ska hantera det. När jag ringde L igår grät jag. Jag e så jävla kluven.. Senast han gav mig något blev jag nio år, det har gått 9,5 år sedan jag fick något som han verkligen gett..
Jag vill bara glömma honom, o hade börjat förtränga mina värsta minnen från honom. Men en nalle kan jag inte bara lägga undan (alla som känner mig vet vilken gosedjursfantast jag är) Varje litet gosedjur bär sin egna historia och finns alltid med mig. Den nallen han skickade med vet jag inte hur jag ska göra med. Jag gillar nallen men den kommer för alltid påminna mig om min ”pappa” som jag bara vill glömma. Han aldrig varit en pappa för mig, jag har aldrig känt några positiva känslor för honom, och denna nallen trycker fram de värsta minnena.. Vad gör man?

Igår var jag trött o hade ångest hela jävla dan..
På natten mådde jag akut sämre och bestämde därför mig för att åka in till akuten.
På akuten blev det en ganska lång väntan och många olika kontroller. Ja, de såg att jag hade tagit mycket av det läkemedlet men de konstaterade också att det inte var det som gjorde att jag mådde som jag gjorde.  Därmed valde de att inte lägga fokus på det eftersom jag förklarade varför jag tagit dem. Men de var oroliga för mitt hjärta. De tog ekg och saker och fick konstaterat mina blåsljud som läkaren på ät misstänkte som jag inte sedan kollade upp. De hittade även något mer på någon annan del men ärligt talat var jag alldeles för trött för att hinna med o förstå vad de pratade om. Jag fick tillslut åka hem men de skulle skicka remiss till något ställe för vidare undersökning och mer ingående kontroll. Om det blev värre skulle jag ringa 112, en jävla tur det inte blev det.

Mår aningen bättre idag.
Fast smärtan jag känner inombords (ej fysisk utan psykisk) plågar mig. Det är mitt fel att hon gick bort, det är ditt fel att din pappa misshandlade dig, det är ditt fel att du har fått anorexia nervosa, det är ditt fel att du blivit mobbad osv.
Och du kan absolut inte göra något åt det för du är för svag. Du kan inte. Du vågar inte.

Också var man tillbaka i den negativa banan.
Där ett sår motsvarar en tanke.
Rensar upp i mitt huvud.
Väck med tankarna en och en.
Ge mig lugn och ro!

Jävla motsträviga kropp

Fortfarande inget som hänt. Om inget hänt 18:00 ver jag inte vad jag gör. Antagligen tar jag en liten dos till händer inget då får jag helt enkelt ha ångest!

Har lovat Linnea att inte ta över intoxiaktions nivåerna som finns nämda på fass. Och det kommer jag verkligen att hålla!

Är inte ett dugg suicid idag, har bara en extrem ångest…

ökar

eftersom jag inte kände någon skillnad av de ca 15mg så ökar jag och tar ytterligare 50 mg nu.. Kan vara korkat, kan vara smart de märker vi 20 över…

Själv hemma ikväll.

Är ensam hemma ikväll.
Bestämde mig därför för att för första gången testa medicinen jag fått av L så tog nyss den, så om 15 minuter (16.35) bör något ha hänt. Antingen ångestdämpande eller att den tar med mig helt så jag somnar, det får tiden utvisa.

Jag är i alla fall sjukt nervös inför hur jag ska reagera på den, Men eftersom jag haft extrem ångest sedan kanske 11 idag så känner jag att jag inte har något att förlora på det. Speciellt inte eftersom jag tog studenten igår och inte hann sova så mkt innan jag skulle upp och är EXTREMT trött.

Ska försöka sitta vid datorn så länge som möjligt. Jag vill inte somna vid halv fem…
Men eftersom effekten av tabletterna ska sitta i, i ca 12 timmar så vill jag inte ta den för sent heller.

Har i alla fall gjort mig i ordning och samma sak med sängen så om jag skulle bli extremt trött av den kan jag lägga mig.

Jag vill sitta i ditt minne,
På en liten liten pinne.

Tycker du jag är för tjock,
Låt mig sitta på en stock!!

Brist på fantasi för rubrik.,

Idag mötte jag upp L.
Vi åkte till ett köpcenter eftersom jag ville ha en vit kofta till studenten imorgon, ser inte mycket bättre ut än att det blir regn nämligen.

Sedan åkte vi tillbaka och gick in på BK, och utmanade mig eftersom där fanns ett sug. Tur man hade L där annars hade det tagit för lång tid och jag gett upp.
Sedan följde jag henne dit där hon skulle (minns inte vad det heter). Och jag tog bussen hem.

Mådde kasst undertiden jag tog bussen, min panik över att ta buss och massor av folk triggades igång redan när jag åkte iväg för att möta henne. Mot slutet sprang jag ut ur affärerna (men tillslut hittade jag vad jag skulle på barnavd. Plus en tröja som får mig att tänka på henne )

När jag tillslut kom hem låg där ett paket till mig innanför dörren där det stod: ”skynda dig! Öppna mig!”
Vilket jag gjorde.
När jag öppnade det var där en bok i paketet med denna texten (på första sidan man ser när man öppnar upp boken, plus hennes namn efter hjärtat):

Blir man glad eller?
Har så fina vänner <3