Varför?

I tre års tid har jag knappt haft menstruationer.
Många tycker man är helt sjuk när man säger att det inte är något man bryr sig om. Men om man ändå i te vill förstöra sitt liv med att binda upp sig till barn så vad ska man med de till?
Jovisst ett tecken på att kroppen fungerar, jag köper argumentet men det intresserar mig inte.
Bara en jävligt skön ursäkt till varför man inte har barn en dag i framtiden.
Jag gillar barn, mycket. Men vill inte ha egna.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

hat kärlek

Jag både hatar och älskar mig själv. 
Jag älskar så klart den jag verkligen är som person. Jag älskar det jag gör och att jag lyckats få mitt liv att vända från mardröm till dröm. Jag älskar det liv jag skapar och lever det liv jag drömmer om för det mesta. Men varför hat då?

Jo jag hatar att jag har kvar självskadetantarna. Jag vill bokstavligen talar skära mig sönder o samman, känna lugnet o låta ångesten rinna ut. Känslan när jag tar fram den vassa skalpellen och tar av locket. Lusten o viljan att bara hugga in. Men något stoppar mig. Jo mitt i övrigt underbara liv.

Men jag är så fruktansvärd rädd för att denna känsla o lust ska ta över.
Att jag faktiskt ska göra det. Jag har grejer till att göra det ordentligt, och jag är tyvärr en människa som inte gör saker halvdant. Whaaa blir tokig på mig själv. Varit utan detta ett tag nu och utan stora skador länge, men sedan den yngsta familjemedlemmen bet sönder förpackningen så är det jäkligt svårt att stå emot. nu är den öppen o vill förbrukas. eller något 😦

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

När vården trycker ner en?

 

När du själv står peppad för att klara av ditt liv. Nå den där ljusa framtiden du kan se men du inte vet hur du ska nå den. Det är då vården sviker. Jag säger inte att alla gör det, men jag har själv stött på det mer än 3 gånger. MER ÄN 3 GÅNGER! det är 3 gånger för mycket.

När vården byter ut orden ”du klarar det, du kan bli bra om du bara ger dig fan på det” mot ”du klarar det aldrig, du är en kroniker, du kommer aldrig bli bra, det är kört”. Ord som någon aldrig borde få höra av professionella. Jag kan bara koppla själv till mitt egna yrke inom vården. Jag kan nog lova dig att om min chef hade hört mig säga till en patient att jag sagt att deras liv är kört (mot en bortbar sjukdom) hade jag åkt in på ett samtal där med jobbet hängandes jäkligt löst.

Att då vårdpersonal ger sig på de svagaste?
Hur 17 tänker de?
Hur tror de då att deras yrke och arbete ska kunna ge resultat om de själva är de som trycker ner sina patienter till att de inte kan när patienten själv trodde på sig själv när de kom dit. Jag undrar vart psykiatrin hade varit om de lagt in på rutin att motivera patienterna. Att säga du kommer fixa detta, jag ser det, du har det inom dig. Den styrkan du besitter har inte många. Bygga upp deras självförtroende. Inte en gång, utan många gånger, men kanske inte varje samtal så orden tappar sitt värde. Jag tror att vården hade tagit ett stort steg framåt. Tillfriskninksprocenten hade nog ökat markant om vårdpersonalen bara hade trott på patienterna inom psykiatrin precis så som man gör om en patient brutit benen och man lagat det!

Du kan laga något men tror inte patienten att de inte kan stå på benet kommer de aldrig pröva och då blir de aldrig bra.
Lär din patienter att stå på sina ben.
Få de att prova.
Få de att tro på sig själv.
De kan, det vet du som jag. det finns inget som heter det är kört inom bl.a. ätstörningsvården!!!!

Publicerat i anorektiska tankar, Behandling | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Nej, livet blir f*n inte bättre.

Jag har i år tänkt och förklarat att livet bli bättre.
Jag har fått mina vänner som tappat hoppet att börja tro på orden, livet bli bättre. Men nu har jag själv kommit till punkten där jag själv inte tror på orden längre. Mitt liv blir inte bättre. Här handlar det inte om att få den stormiga regniga dagen att bli en solskensdag. Här handlar det om att lära sig dansa i stormen.

Jag vill så gärna säga att allt är så jäkla bra.
Visst livet är bättre, och jag har saker som gör mitt liv så otroligt fint. Men där är saker som tynger. Det är de sakerna som jag inte tror där finns någon lösning till. De jag tror aldrig kommer vli bra.

Men jag gör det bästa jag bara kan av livet.
Men just nu känns vissa saker som att välja mellan pest eller kolera.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Återseende?

Igår när jag satt på pendeln från en förort i Stockholm mot C för att fortsätta resa hemåt la jag märke till något bekant. Det va ren person som pratade i telefon. Det skulle visa sig att det i te var hon utan hennes resesällskap som satt bredvid var den bekanta för mig. Jag är till 99,9999999999% säker på att jag såg K, min allra första kontakt inom vuxen psykiatrin. Närmare bestämt ätstörningsmottagningen ca 60mil från platsen där jag såg henne.

En del av mig kände för att gömma sig under stolen och den andra delen av mig var sugen på att hälsa. Men ingen av de lät jag få som de ville. Så jag satt snällt kvar. Jag såg i ögonvrån hur hon tittade på mig med så jag tror nog ändå att även hon kände igen mig.

K är den absolut bästa kontakten jag någonsin haft inom psykiatrin. En person som vann över min envishet och som kunde sin sak där det inte fanns några direkta kryphål. En person som jag litade fullt ut på. Jo, jag saknar henne enormt o skulle vilja veta om hon fortfarande jobbar.
Vår resa delades när hon gick på mammaledighet.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Livet är kort.

Jag är en sådan där sjukhus person. En sån med utbildning för att ta hand om andra sjuka människor. 

Varje dag ser jag förödelsen. 
Jag ser ungas liv svepa förbi på några sekunder.
Jag ser hur kort livet är. 

Någon gång måste man vakna upp. 
Men frågan är när just du vill vakna upp?
Inse hur kort livet är?
Och hur snabbt det kan vända?

Jag ser unga människor som är ute i arbetslivet, nyss skaffat sig en familj och är uppe på toppen i livet. De kommer in. Vi konstaterar att där inte finns något att göra. Människan har metastaser i hela kroppen. Personen kommer aldrig få livet tillbaka. De blir terminala och vårdas palliativt. Och där finns bara EN utväg. döden.

Det har fått mig att vakna upp. 
Och inse hur skört mitt liv är. Och hur kort det är.

Jag njuter här och nu, för jag vet aldrig, vad som händer imorgon. Eller hur morgondagen kommer se ut. 
Jag har sett på tok för många människor som inte ens haft taken på att det kunde vara deras tid nu. De som aldrig börjat leva på riktigt. Eller hunnit leva på riktigt. Aldrig kommer kunna göra det. aldrig kommer hinna njuta av livet fullt ut.

Jag har sett anhöriga som vägrar inse. 
Vägrar ge upp hoppet trots att patienten knappt orkar andas pga. lungcancer. 
Det kan bli bra, träna lite och kanske den kan komma hem igen. 
Visst hem kan de komma, men livet kommer aldrig se ut som det gjort innan. 
De kommer aldrig kunna uppfylla alla sina drömmar. 
Det där andra barnet de ville ha, kommer aldrig födas. 
Den där resan till australinen och dyka bland korallreven kommer aldrig ske.

Dags att börja njuta här och nu.
Se att livet kan ta en oanad vändning när som.
Förut vågade jag inte drömma. 
Men nu lever jag mina drömmar. De drömmar som inte går att göra nu, ligger kvar och jag kämpar mot de.

Jag lever. Jag njuter. Jag älskar livet ❤

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

När landet går i dvala

När landet går i dvala.
Vaknar andra till från sin.

Det är mörkt.
Jag är rätt ensam ute.
Någonstans lång bort slår blåljusen mot himmeln.
Ett tecken på liv.

För några år sedan kunde jag inte detta.
Jag kunde inte vara ute när det var mörkt ute, inte själv.
Den paniken jag hade inom mig av att vara ute när det var mörkt går inte att beskriva med ord. Med tanke på allt som hände hemma var världen en otrygg plats för mig. Hände saker inne hände saker ute också, vilket jag fick bevisat rät många gånger.
När löven prasslade kastade jag mig runt, var någon bakom mig nu?
Var det någon som stod på en balkong med en pistol, redo att döda mig?
Skulle någon komma och försöka råna mig på min enda räddning av ensamheten, mobilen?
Nej troligtvis inte, men mörkret gav mig spöken i huvudet som hette duga.
Något jag aldrig sa till någon om.
Min syster väckte mig om nätterna för att tända lampor hela vägen fram till toan åt henne, men inte fanns där en tanke om att jag nog var mer rädd än henne egentligen.
När folk inte såg sprang jag in på mitt rum, kastade igen dörren för att se att ingen stod bakom den. Hoppade upp i sängen för ingen skulle få tag i mig om de var under sängen.
När jag kom hem efter skolan o var först hem gick jag runt överallt och tände lamporna o sa ”jag ser dig!” Konstaterade att de var tomt och släckte igen. Detta utan tanken på vad jag skulle göra om någon någonsin svarade ”jag ser dig med”.

Idag har jag bearbetat saker på egen hand.
Jag har exponerat mig för rädslor och hittat tryggheten i mig själv.
Jag är inte orädd, men jag kan kontrollera mina rädda tankar.
Jag har blivit kär i att vara ute om nätterna.
Känna ödes känslan, tills något får en tillbaka till verkligheten.

Istället för att fundera på alla möjliga saker som kan hända resonerar jag med mig själv kring aktuella saker. Ex. Mina rädslor för viss mat.
Jag försöker få mig själv att inse att rädslorna för maten är som rädslorna ute, de allra flesta är påhittade saker som händer ytterst sällan.
En köttbulle är t.ex. Inte giftig bara för att den är kall.
Ost är fortfarande ost trots att den är smält, inte två skilda saker.

Jag utmanar mig själv.
Introducerar mejeriprodukter.
Introducerar nya varianter på mat.
Men att äta det som ska vara varm mat som kall är något jag inte fixar. Kall pasta, kalla såser, kalla köttbullar, kall pizza osv. Är saker jag bara inte kan förmå mig att stoppa i mig. Ska sanningen fram är det en ren fobi bara av att ta och lukta på sådan mat kall. T.ex. Om man ska äta rester och tagit upp kall mat med besticken måste jag diska de innan jag äter maten jag värmt. Eller i alla fall fallna av de som jag kommit till nu.

Att utmana mig själv såhär är något som påverkar mig mycket. Visst är det jobbigt, men för varje gång jag tar mig genom de utan att ge vika så blir de liiiite lättare. Exponering.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar