Försonas med det förflutna

En stor del av livet handlar om att leva livet såklart. För att kunna leva livet och inte bara uthärda det, är det bra om man försonas med sitt förflutna. Att försonas med sitt förflutna handlar inte om att trycka bort det jobbiga som hänt och undvika vissa saker för att på så sätt kunna leva sitt liv ”smärtfritt”. Det handlar om att acceptera det som hänt, bearbeta, göra vad som krävs, släppa och klara av att gå vidare. När du nått den punkten att du klarat v att gå vidare, känner du troligtvis en lättnad i ditt hjärta, där är försoningen, när problemet inte längre är ett problem, utan något som hänt och det är bearbetat.

Varje dag i mitt liv jobbar jag med att försonas med mitt förflutna.
Detta är verkligen en kamp och det tar tid! Det handlar tyvärr inte om att man över en natt kan bestämma sig för att lägga något åt sidan.

Med mig själv jobbar jag varje dag med att bearbeta min uppväxt, det kan handla om att ta steget att när tankarna dyker upp, att ta initiativet till att känna att jag har kontrollen och inte han och sedan inte älta utan ha i huvudet att det är jag som har kontrollen och fortsätta leva vardagen.

Det finns dagar då jag är extremt bitter på mig själv över min ätstörning, för jag vet hur mycket skit den ger mig och hur mycket mer jag kunnat göra utan den. Men jag vet om att jag arbetar mot den, jag kanske inte ser framgångarna själv men jag vet om dem. Där gäller de att utnyttja bitterheten (eller ja lägga den åtsidan o hitta styrka från den) och sedan finna styrkan att göra något gott av den. Att ta den till hjälp mot att bli bättre.

Jag tänker ofta på försoning med mig själv i olika sammanhang. Och jag ser försoning som ett väldigt användbart begrepp. Jag försonas dagligen mer och mer med mig själv och finner styrkan till att bygga upp mig själv till en awsome person genom att använda försoning.

Jag har varit ute en del och föreläst om mitt liv och mina upplevelser. Där handlar det inte om att jag vill ha en ”tycka-synd-om-reaktion” utan jag söker en reaktion som leder till att de inser brister och ser vad de kan göra för att hjälpa till att få en förändring.
En förändring som troligtvis aldrig kommer komma mig till nytta, men en förändring som kommer ge generationerna efter mig väldigt mycket och ärligt talat är det mycket mer betydelsefullt för mig. Inte för att jag inte vill mig själv gott, utan för att kommande ska slippa ett förlängt lidande, mitt lidande är redan skapat, deras går att förhindra. (Även detta lidandet jobbar jag mot försoning med).
Har haft en paus från dessa nu ett tag, pga. mycket att fixa i livet för att kunna jobba mer mot försoningen, men kanske är det dags att ta tag i de igen. De hjälper mig på vägen.